Den 10 maj 2006 skrev jag det första inlägget på djurgårdsninja, närapå exakt tre år sedan. Maj 2006 var en tid av förväntan med EM-sommar och CL-kval för DIF som . Ninjan hade Tysklands-resan bokad, ingen lillninja, och massor av tid att skriva av mig på.

Så här tre år senare är saker och ting annorlunda. DIF hoppas på mittenplats i Allsvenskan och ninjan har både barn och förortsvilla. Sammantaget saknas tid och inspiration för att upprätthålla en bra nivå på sajten. DIFBloggen.se kom med ett lämpligt förslag om att jag och Kaninen skulle ta vårt pick och pack och flytta dit.

Där finns fler skribenter. Inspirerade skribenter. Folk som kan det här med att knacka sajter. Det låter bra. Dit far vi.

Det 485e inlägget i djurgårdsninjas historia blir därmed det sista. Inget tittande i backspegeln, ingen sentimentalitet. Bara ett stort tack för allt engagemang i kommentarsfältet!

Vi ses på DIFBloggen.se.

Jag läste precis att det var 17 år sen vi vann mot GAIS senast. Det låter nästan orimligt länge, precis som det trots rätt låga förväntningar faktiskt gått orimligt dåligt i allsvenskan i år. Jag försökte hitta en ljuspunkt i det att vi gick vidare i cupen förra veckan, men den lurande känslan var väl snarare att vi kommer mötas i vanligt seriespel snart om inte spelet vänder.

Därför är det ju givet läge för den mirakulösa vändningen som ingår i samtliga hjälteepos genom historien. Om vi ska följa Campells olika stadier har vi nu nått det åttonde stadiet där vår hjälte når sin botten - efter att ha varit slagpåse mot både hög och låg möter han nu en mytisk best - i vårt fall 17 år utan vinst. Det är nu det magiska händer. Precis som när vi vände mittfältstriangeln 2005 kommer vi nu med stukad trupp utan både Dajja och Oremo lyckas slå ett GAIS i rätt bra form med Wanderson som är tvåa i skytteligan.

Även om det här är en nyckelscen i de flesta epos innebär vändning knappast en lätt fortsatt resa, men man börjar ändå ana att det hela kan gå vägen. Vågar man tro på 2-1 med två strutar av Rajalakso?

0-3 borta mot HBK. Som enda utväg ur denna groende panikångest har jag beslutat att börja följa ett vinnande lag, och valet föll på Fredriks Drängar i Korpens division 1 Norra. Ett rimligt antagande är att klubbarna ändå snart nog möts på väg åt olika håll i seriesystemet. 

Gårdagsfajten borta mot Tolvan/Beerford inleddes inspirerande av bortalaget och efter en frispark som togs Henry-stajli (lite lurigt sådär väntar man inte på att muren ställt upp sig utan man tjongar den i krysset utan att fråga om lov) var ställningen 0-1.

Spelövertaget växlade, men i början av andra kunde 0-2-kassen sättas efter en snygg dribblingshistoria med påföljande högerslägga och målvaktstabbe.

En rackarrökare i stolpen och intofflad retur till 1-2 var det närmaste hemmalaget kom. Drängarna tog sin andra seger för säsongen. 

Oh vad fint det känns att skriva om en seger. Låt oss hoppas att GAIS hemma på måndag tillåter mig att byta tillbaka lag.

När Djurgården var som sämst under Jonevret upplevde jag det som en kris.

Siggi och Pauls två säsonger kändes som en enda lång och lite större kris.

Men inte hade jag kunnat tro att Jeglertz och Zoran på fem fajter skulle kunna övertrumfa allt. För visst känns det som att vi är på god väg mot rikspanik?! Jag som missade BP-förlusten igår var paralyserad långt inpå den helkväll som senare skulle ta mig runt hela Stockholms nattliv och nästan jorden runt. Inte ens det faktum att det just var BP – min klubb som ungdomsspelare – som fick poäng mot blåblått underlättade.

Helt ärligt – vad är det som händer?

DN skrev igår ett synnerligen vinklat reportage om huruvida Stockholms stadion skulle ha kvar sina löparbanor eller ej, där de intervjuade fem världsstjärnor som fick gråta ut om sina minnen runt plexiplasten. Ingen blev väl förvånad över DNs ställning i stadionfrågan, men däremot över tidningens sköna utnyttjande av sin makt som landets största tidning och sponsor av den ENDA friidrottshändelse som årligen går av stapeln på stadion.

Bloggen Djurgårdspublikens Arenagrupp skriver en bra text om saken där de bl a förvånas över DNs sportchefs referens till att Knivsta Sandberg kunde komma att bli intervjuad i en kommande artikel om stadion.

Kalla mig historielös, men jag kan inte se varför stockholmarna skulle vilja göra en av världens mäktigaste arenor till ett friidrottsmuseum som öppnas och dammas av en gång om året. Jag vet att det finns en del icke-difare som läser ninjan – kan inte ni ge er syn på saken i kommentarerna?

Känslan inför kvällens fajt mot Bajen påminner mig om vårderbyt mot AIK 2001. DIF hade som nykomling inlett säsongen lagom svagt, låg under med 0-1 länge, men lyckades kvittera sent av Doktorn. Poängen satte prägel på resten av säsongen som ni nog kommer ihåg snöpligt avslutades genom en outgrundlig avblåsning för offside på Rehn när han knoppar in 2-1 mot Sundsvall, ett mål som skulle inneburit press på Bajen inför sista omgången.

Skillnaden mot 2001 är att då kändes spelet genomtänkt och som att spelarna, truppen, tränarna – ja hela klubben – trodde på det. När Rehn, MP och Adde i det där magiska derbyt lekte kvadraten med AIK såg vi början på det självförtroende som gav två, ja faktiskt tre SM-guld. De hade tränare som trodde på en spelidé och inspirerade spelarna tillräckligt för att de skulle använda idén väl ute på plan.

Denna tro på sig själv har jag inte sett hos blåränderna sedan Johan Arneng var Allsvenskans bäste mittfältare och på egen hand vände 0-2 till 5-2 hemma mot Helsingborg sommaren 2005. 

Ljusningen i årets upplaga är hittills Dajja. Han spelar som han tidigare bara kunnat under höstdelen av säsongen. Han tror på sig själv, dribblar, vänder upp, springer offensivt och defensivt. De första matcherna på säsongen har han inte haft många med sig, men jag tror att Dajja kan vara den som gjuter mot i resten av truppen – för så bra är han.

Dajja har avgjort Bajen-derbyn förut, och gör han det i år kan det innebära en fin säsong. Låt oss hoppas på det.

Ibland undrar jag om vissa ser sportjournalistiken som en språngbräda mot andra jobb och kanske inte riktigt brinner för sitt nuvarande jobb. När Expressen skriver om att Tauer är skadad och missar matchen imorrn kallar de hans kant för "helgjuten" tillsammans med Youssef. Jag undrar om de sett någon match i år…

Jag pratade precis med mitt norrländska fönster. Han beklagade sorgen och hoppades på oavgjort imorgon. "Annars börjar vi kanske tro att vi ska vinna SM-guld"

Nu kanske jag inte tror att det blir guld till Gävle, men det finns två problem för djurgårns del som kan vara nog så snåriga som eventuell hybris i norr. För det första är de riktigt välorganiserade, till skillnad från vilsna djurgårdare verkar gävleiterna veta exakt var de ska vara (allt som oftast mellan bollen och mål). För det andra verkar de fostra effektiva avslut. Den sista kvalitén verkar dock rinna av så snart någon annan tröja åker på - hur ska man annars förklara att Oremo gjorde fler mål på färre matcher i Gävle förra året i något som i varje fall på pappret måste anses vara ett sämre lag?

Visst kan man hoppas på sprakande revanschlusta på Stadion imorgon, men jag nöjer mig med ett spel som håller högre nivå än korpen (och vinst så klart)…

Tre dagar har gått sedan en av mitt djurgårdslivs största förnedringar. Har samlat in alla hånande kommentarer via alla de tusen kommunikationskanaler som idag möjliggör att folk man aldrig hört ifrån i fotbollssammanhang kan krypa fram för att kasta lite skit på en som ligger.

Inser idag att det jag tar med mig från lördagen är att jag känner mig innerligt sviken av spelarna. Jag ger dem mitt förtroende som djupt troende supporter och mot Göteborg missbrukade spelarna det på det allra värsta sättet – genom att inte bry sig.

Jag lyssnar på landets bästa djurgårdspoet, Thåström, och försöker samla mig tillräckligt för att gå på fajten mot Gefle. 

Perfekta förutsättningar. En solig förmiddag på skansen och sen tub till ninjans ppv. Lillninjan och järnkaninen somnade strax före avspark. Gamla Ullevis matta med en match spelad på sig såg närmast ut som plast - helt jävla perfekt. Och med Jeglerz ord om att passningsspelet skulle lyfta med underlaget fanns det ju goda förutsättningar. Sen började dessvärre matchen.

Götet såg ut som seriesegrare, men bara för att djurgården lät dem göra det. Enligt Zoran ville tränarna få spelarna att tänka själva, uppenbarligen tänkte de att de helst inte ville vara på samma plan som göteborg. När allt annat går åt helvete borde man i varje fall tänka på att ligga tätt i defensiven och skita i att det inte blir några chanser framåt, men det blev ju snabbt ganska uppenbart att ingen på plan fick den tanken. Det blev också ganska uppenbart att Sjölund inte tog sitt defensiva kaptensansvar eftersom han gång på gång visade hur lätt det är att vända upp när man inte ligger i ryggen.

Lika lite som man ska dra några växlar på vinst i premiären, lika lite betyder så klart en förlust, sen betyder så klart 6-0 väldigt mycket mer än 1-0. Men av pratet om att veta sina roller i det nya spelsystemet tyckte jag inte att det fanns mycket och det är betydligt mer oroväckande än att förlora i göteborg.