Känslan inför kvällens fajt mot Bajen påminner mig om vårderbyt mot AIK 2001. DIF hade som nykomling inlett säsongen lagom svagt, låg under med 0-1 länge, men lyckades kvittera sent av Doktorn. Poängen satte prägel på resten av säsongen som ni nog kommer ihåg snöpligt avslutades genom en outgrundlig avblåsning för offside på Rehn när han knoppar in 2-1 mot Sundsvall, ett mål som skulle inneburit press på Bajen inför sista omgången.

Skillnaden mot 2001 är att då kändes spelet genomtänkt och som att spelarna, truppen, tränarna – ja hela klubben – trodde på det. När Rehn, MP och Adde i det där magiska derbyt lekte kvadraten med AIK såg vi början på det självförtroende som gav två, ja faktiskt tre SM-guld. De hade tränare som trodde på en spelidé och inspirerade spelarna tillräckligt för att de skulle använda idén väl ute på plan.

Denna tro på sig själv har jag inte sett hos blåränderna sedan Johan Arneng var Allsvenskans bäste mittfältare och på egen hand vände 0-2 till 5-2 hemma mot Helsingborg sommaren 2005. 

Ljusningen i årets upplaga är hittills Dajja. Han spelar som han tidigare bara kunnat under höstdelen av säsongen. Han tror på sig själv, dribblar, vänder upp, springer offensivt och defensivt. De första matcherna på säsongen har han inte haft många med sig, men jag tror att Dajja kan vara den som gjuter mot i resten av truppen – för så bra är han.

Dajja har avgjort Bajen-derbyn förut, och gör han det i år kan det innebära en fin säsong. Låt oss hoppas på det.