Den 10 maj 2006 skrev jag det första inlägget på djurgårdsninja, närapå exakt tre år sedan. Maj 2006 var en tid av förväntan med EM-sommar och CL-kval för DIF som . Ninjan hade Tysklands-resan bokad, ingen lillninja, och massor av tid att skriva av mig på.

Så här tre år senare är saker och ting annorlunda. DIF hoppas på mittenplats i Allsvenskan och ninjan har både barn och förortsvilla. Sammantaget saknas tid och inspiration för att upprätthålla en bra nivå på sajten. DIFBloggen.se kom med ett lämpligt förslag om att jag och Kaninen skulle ta vårt pick och pack och flytta dit.

Där finns fler skribenter. Inspirerade skribenter. Folk som kan det här med att knacka sajter. Det låter bra. Dit far vi.

Det 485e inlägget i djurgårdsninjas historia blir därmed det sista. Inget tittande i backspegeln, ingen sentimentalitet. Bara ett stort tack för allt engagemang i kommentarsfältet!

Vi ses på DIFBloggen.se.

0-3 borta mot HBK. Som enda utväg ur denna groende panikångest har jag beslutat att börja följa ett vinnande lag, och valet föll på Fredriks Drängar i Korpens division 1 Norra. Ett rimligt antagande är att klubbarna ändå snart nog möts på väg åt olika håll i seriesystemet. 

Gårdagsfajten borta mot Tolvan/Beerford inleddes inspirerande av bortalaget och efter en frispark som togs Henry-stajli (lite lurigt sådär väntar man inte på att muren ställt upp sig utan man tjongar den i krysset utan att fråga om lov) var ställningen 0-1.

Spelövertaget växlade, men i början av andra kunde 0-2-kassen sättas efter en snygg dribblingshistoria med påföljande högerslägga och målvaktstabbe.

En rackarrökare i stolpen och intofflad retur till 1-2 var det närmaste hemmalaget kom. Drängarna tog sin andra seger för säsongen. 

Oh vad fint det känns att skriva om en seger. Låt oss hoppas att GAIS hemma på måndag tillåter mig att byta tillbaka lag.

När Djurgården var som sämst under Jonevret upplevde jag det som en kris.

Siggi och Pauls två säsonger kändes som en enda lång och lite större kris.

Men inte hade jag kunnat tro att Jeglertz och Zoran på fem fajter skulle kunna övertrumfa allt. För visst känns det som att vi är på god väg mot rikspanik?! Jag som missade BP-förlusten igår var paralyserad långt inpå den helkväll som senare skulle ta mig runt hela Stockholms nattliv och nästan jorden runt. Inte ens det faktum att det just var BP – min klubb som ungdomsspelare – som fick poäng mot blåblått underlättade.

Helt ärligt – vad är det som händer?

DN skrev igår ett synnerligen vinklat reportage om huruvida Stockholms stadion skulle ha kvar sina löparbanor eller ej, där de intervjuade fem världsstjärnor som fick gråta ut om sina minnen runt plexiplasten. Ingen blev väl förvånad över DNs ställning i stadionfrågan, men däremot över tidningens sköna utnyttjande av sin makt som landets största tidning och sponsor av den ENDA friidrottshändelse som årligen går av stapeln på stadion.

Bloggen Djurgårdspublikens Arenagrupp skriver en bra text om saken där de bl a förvånas över DNs sportchefs referens till att Knivsta Sandberg kunde komma att bli intervjuad i en kommande artikel om stadion.

Kalla mig historielös, men jag kan inte se varför stockholmarna skulle vilja göra en av världens mäktigaste arenor till ett friidrottsmuseum som öppnas och dammas av en gång om året. Jag vet att det finns en del icke-difare som läser ninjan – kan inte ni ge er syn på saken i kommentarerna?

Känslan inför kvällens fajt mot Bajen påminner mig om vårderbyt mot AIK 2001. DIF hade som nykomling inlett säsongen lagom svagt, låg under med 0-1 länge, men lyckades kvittera sent av Doktorn. Poängen satte prägel på resten av säsongen som ni nog kommer ihåg snöpligt avslutades genom en outgrundlig avblåsning för offside på Rehn när han knoppar in 2-1 mot Sundsvall, ett mål som skulle inneburit press på Bajen inför sista omgången.

Skillnaden mot 2001 är att då kändes spelet genomtänkt och som att spelarna, truppen, tränarna – ja hela klubben – trodde på det. När Rehn, MP och Adde i det där magiska derbyt lekte kvadraten med AIK såg vi början på det självförtroende som gav två, ja faktiskt tre SM-guld. De hade tränare som trodde på en spelidé och inspirerade spelarna tillräckligt för att de skulle använda idén väl ute på plan.

Denna tro på sig själv har jag inte sett hos blåränderna sedan Johan Arneng var Allsvenskans bäste mittfältare och på egen hand vände 0-2 till 5-2 hemma mot Helsingborg sommaren 2005. 

Ljusningen i årets upplaga är hittills Dajja. Han spelar som han tidigare bara kunnat under höstdelen av säsongen. Han tror på sig själv, dribblar, vänder upp, springer offensivt och defensivt. De första matcherna på säsongen har han inte haft många med sig, men jag tror att Dajja kan vara den som gjuter mot i resten av truppen – för så bra är han.

Dajja har avgjort Bajen-derbyn förut, och gör han det i år kan det innebära en fin säsong. Låt oss hoppas på det.

Tre dagar har gått sedan en av mitt djurgårdslivs största förnedringar. Har samlat in alla hånande kommentarer via alla de tusen kommunikationskanaler som idag möjliggör att folk man aldrig hört ifrån i fotbollssammanhang kan krypa fram för att kasta lite skit på en som ligger.

Inser idag att det jag tar med mig från lördagen är att jag känner mig innerligt sviken av spelarna. Jag ger dem mitt förtroende som djupt troende supporter och mot Göteborg missbrukade spelarna det på det allra värsta sättet – genom att inte bry sig.

Jag lyssnar på landets bästa djurgårdspoet, Thåström, och försöker samla mig tillräckligt för att gå på fajten mot Gefle. 

Tre pinnar är grymt, särskilt som öppningen mot Örebro var en skitmatch av DIF. Ja, i alla fall de sista 60 minuterna. Innan dess vågade de hålla i bollen, spela kort till varandra och gå offensivt. Sedan kom tjongsjukan och en bristande rörlighet.

Oh well, tre poäng är som sagt grymt och jag gläds mycket åt Oremo, Gustafsson (lite opolerad i sin riskhantering, men vilken touch), Kebba (Sveriges nästa storback är snabbast i Allsvenskan ser det ut) och inte minst Sjölund som i årets första fajt bjöd på en höstprestation. Vad kan det inte bli av Dajja om han för första gången skulle kunna vara bra redan under första halvan av serien.

Så här sade Lukic i AB:

Han får dessutom till stor del själv bestämma i vilken position han ska spela. Det handlar om psykologi, allt för att ”Daja” ska växa.

– Vi har en skyldighet att göra Daniel till den spelaren han kan bli. Han vet att han är en nyckelspelare hos oss och vi kommer göra allt för att bygga upp honom till den spelare han kan bli, säger Zoran Lukic.

Det kan du haja, Zoran!

AB skrällrubrikar loss med "Han avslöjar Djurgårdens startelva" och fortsätter sedan med en story om att Petter Gustafsson sagt att han ska lira högerback. Om jag inte är dålig på att läsa mellan raderna så stannar Gustafsson där med sina avslöjanden. Inget om keepern. Inte ett ord om mittfältet. Knäpptyst om anfallet.

Rubriken borde sålunda varit "Han avslöjar Djurgårdens starthögerback".

Ps: Om tre timmar hittar ni mig över en biertje på Proviant på Sturegatan.  I en box fresh matchtröja.

Fem månader utan Djurgården. Fem månader utan ninjan. Fem månader av riva väggar, bygga kök, sopa golv, bo i damm, städa byggskräp. För 30 minuter sedan stängde jag målarburken för sista gången. Ja, för sista gången den här gången. Jag har ju flyttat till kåk, då viger man sitt liv åt att joxa med det hus som man flyttade till för att det skulle vara så harmoniskt. Harmoni my ass.

Men när jag stängde den där burken med stockholmsvit snickerifärg kunde jag äntligen börja foka på fotbollssäsongen. Djurgården har varit sällsynt lågmälda med inköp och uttalanden, vilket dock är förståeligt.

Gällande uttalanden – DIF kom löjligt långt ner i tabellen förra säsongen och har spelat dödstrist boll i tre år – med den historien har man knappast mandat att vara moppsig.

Gällande inköp – trots förra årets uselusla spel finns ett stort antal spelare att hoppas på. Antingen talanger – som Rajalakso, Oremo och Kebba. Eller de som mest inte lyckats – som Prince, Dahlberg (eller är han en talang?) och Haginge.

Det som känns mest inspirerande i Djurgården i år är ändå tränarna. För Jeglertz och Zoran är något att hoppas på. Jeglertz har vunnit massor och bör ha den känslan nära till hands och Zoran har lyckats i en liknande konstellation förut. Dagen innan premiären vill jag drista mig till att säga att de har alla möjligheter att komma på den position de väljer.

Även om jag saknar kunskap om många av spelarna tror jag att inspiration och rätt coachning kan göra Djurgården till ett topp tre-lag. De två delarna har varit helt frånvarande de senaste säsongerna.

Nu ska jag lägga fram tröjan och biljetten. Vi ses på Stadion.

Efter 11 år som sportsligt ansvarig lämnar Bosse Andersson klubben. Tack Super-Bosse – du är stor, skön och mäktig.