Gårdagkvällen bjöd på en viktig pinne på väg mot alp-EM, några riktigt bra målchanser och ett oerhört lovande inhopp av han som aldrig får en permanent. Men framför allt fick vi uppleva en historisk kväll - Flamingon har fällt ut sina mäktiga, vackra, talangfulla vingar och lyft mot himlen.
Smaka på den. Flamingon har lyft.
Såpass att jag tvingas ge honom en egen kategori. Av glädje för hans utveckling, av respekt för hans storhet, men främst kanske för att jag räknar med att hans namn kommer förekomma oftare här.
Jag erkänner att jag betvivlat Zlatans flygförmåga. Aldrig att jag tvekat om hans talang, men att han ska kunna plocka ihop alla de delar som krävs för att prestera i det svenska landslaget - det har jag haft svårt att tro på.
Gårdagens magiska Zlatan-afton var ett tecken på vad vi kan börja förvänta oss. Flamingon är grunden till svensk framgång. För utan honom hade vi varit intet mot Danmark. Sverige spelade statiskt à la Djurgården 2007, med få offensiva alternativ. Det som fungerade var - just det ge jotan till Zlatte så fixelifixfixar han (tror ta mig fan inte Ibra gjorde ett misstag med bollen igår, skott utanför borträknade).
Alla långbollar och det faktum att ytterbackarna Nilsson/Edman inte nådde norr om halvplan mer än en handfull gånger, gör att jag räknar med att Lager från början siktat in sig på att få en poäng med sig.
Sveriges försvarare saknade aggressivitet, låg långt ifrån sina motståndare och lyckades sällan störa danskarnas anfall. Stackars Micke Nilsson blev mosad av gamle trötte Grönkjaer, vilket känns… sådär.
Men vi tar med oss poängen, vinkar av danskarna på sin resa till förlorarland och sörjer Lagerbäcks mesiga taktik (kolla, vi tycker samma!) och El Reys sisådära 20 minuter. Men förutom att vi kan höja förväntningarna på anfallsparet Flamingo/Johnny E, så ska vi säga willkommen bei uns till Kennedy, som gjorde ett ruskigt bra inhopp. Undrar om inte han petar Wilhelmsson inom kort.
Andra bloggar om:
landslaget,
em,
zlatan