Ännu en förlust mot Hammarby. 0-5 i år. När förlorade DIF senast båda derbyna mot Hammarby under en säsong? Bottenrekorden för Paul och Siggi hopar sig, största förlusterna, sämsta placeringarna, sämsta cupresultaten, sämsta taktiken?

En derbyförlust svider alltid. Men den hade svidit mer om vi hade blivit utspelade av ett mycket bättre lag. Nu är det en målchansmässigt relativt jämn match där DIF misslyckas med att sätta bollen när Hammarby istället gör det. Men Bajen vinner inte av en slump. Deras 4-5-1 sög idag musten ur vårt 4-3-3 och med det mittfältsövertaget kunde de sätta tonen för matchen. Sjölund blev låst, Jonson kom aldrig in i matchen. Pa Dembo får ta på sig minst ett av målen.

—-

I Expressen-Orrenius blogg får Arne Hegerfors dra lustiga anekdoter om hur IFK Göteborg tar guld 1958/59. Nej de gjorde de inte, Djurgården vann då.

Vår egen Riedel blev häromsistens hyllad av fotbollsmedia för hans trevlighet. Samma kommer inte ske för Newcastles temporära manager Joe Kinnear, som inledde sin första officiella presskonferens med att kalla en journalist för c**t. Läs mer här.

Tack till Viera för tips.

Ikväll är det avspark halv nio på kvällen. Det för med sig att många supportrar väljer att inte komma på grund av den sena tiden och andra förpliktelser de har. Matchen kommer även sändas på tv4. Direktsänd fotboll i nästan rikstäckande tv är bra för Djurgården och dess varumärke, men till vilket pris, kanske främst för tv4 och varumärket allsvenskan? Är annonsörer villiga att betala för reklamtid när underhållningen förutom de vanliga allsvenska snedsparkarna inte ens innehåller den på senare år "bra stämningen", dvs sjungande publik och inga gapande tomrum på läktarna? Hur kommer allsvenskan kunna ta betalt av tv-kanalerna i nästa tv-avtal?

Det finns en direkt orsak till den sena matchtiden, Kalmars Uefacupmatch mot Feyenoord, men hur många sådana här beslut tål allsvenskan? Både Hammarby och AIK hade sina lägsta publiksiffror på åratal i helgen, detta trots att de hade normala matchtider.

—-

Förbundet, SEF, och tävlingsutskottet kanske inte klarar sig undan granskning länge till. Den fullständigt inkonsekventa bedömningen av bötesstraff drabbar tydligen inte bara stockholmsklubbarna för incidenter på läktarna, utan även lilla Ljungskile där felplacerade reklamskyltar (!) bedöms hårdare än bråk. Robert Laul ger det åtminstone lite utrymme i sin blogg.

Grävande fotbollsjournalisten Robert Laul skriver idag, nej han slår vad om, att Bosse Lundquist blir kvar i Djurgården "ett par år till". Nej, det blir han inte. Han är redan borta ur styrelsen så det blir svårt att stanna kvar på poster han inte ens innehar.

Enligt DIF:s officiella blogg tar Lars-Erik Sjöberg över som sammankallande mötesordförande till dess att en riktig ordförande kan väljas av medlemmarna. Just nu är dock styrelsen på vippen att förlora sitt mandat på grund av avhoppen, blir det fler avhopp är inte styrelsen längre beslutsför enligt stadgarna. Och även utan styrelsehaveri kan det bli aktuellt med ett extrainsatt årsmöte. Det finns en möjlighet att Bo Lundquist hoppas på att vissa medlemmar kommer att böna och be så att han "storsint" kan acceptera ett återval.

Men mycket viktigt i sammanhanget är att det nu gått över två dygn sedan nyheten briserade. Och ännu har inga riktigt tunga namn eller grupper uttalat sitt ovillkorliga stöd för Lundquist. Detta bör alla oinsatta, supportrar som journalister, se som en tydlig fingervisning att detta inte var en spontan händelse som uppstod ur ingenting. Missnöjet har puttrat på flera fronter sedan länge.

Svenska Dagbladets generalpotatis Jan Majlard står som vanligt för det största journalistiska lågvattenmärket. Det är också pinsamt att en journalist, även om han kan ursäktas av vara krönikör, så ogenerat upplåter sina spalt till partsinlaga för en viss numer före detta styrelsemedlem, så flagrant att han till och med använt den fd. styrelsemedlemmes egna ord. Och direkt okunnigt för en stockholmsbaserad fotbollsjournalist att inte känna till de tre utpekade djurgårdarna och deras tyngd inom föreningen. För att inte tala om det iskalla människoförakt som lyser på full effekt när han klär dem i ord som "små svettiga män".

Minst av alla är som vanligt Jan Majlard.

Robert Laul har skrivit en debattartikel om att arbetsförhållandena för allsvenska reportrar har försvårats i och med att färre klubbar delar ut telefonnummer eller ger tillträde till omklädningsrummen efter match. Visserligen vill jag att Djurgården ska ha ett bra förhållande till media, men Tordmulen har ändå svårt att känna sympati för att kvällspressen inte har konstant tillgång till alla i föreningen. Och så stör jag mig på att han anger allsvenskans rankning i Europa som 28, den är i själva verket 23. Bert Kassies har koll på läget. Djurgården är för övrigt rankat som klubb 182 tillsammans med Hammarby, Malmö och Halmstad.

Jag tycker ofta Simon Bank lägger ner för mycket krut på att hitta Mats Olsson-härmande meningsbyggnader, men efter MFF-fajten skrev han något sant och riktigt: Martin Andersson är Pirlo. Eller, Bank skrev nog att Andersson vill vara Pirlo. Men i mina ögon är han redan en allsvensk kopia av den långhåriga, sportsliga, tekniska, briljanta milanesaren.

Lugnet över hela plan - oavsett om han har en eller tre spelare omkring sig. De enkla, skärande eller öppnande passningarna. Vrickandet med fötterna över bollen för att finta bort de som ligger i ryggen på honom. Men framför allt - den inspiration han tillsammans med Rajalakso verkar innebära för resten av laget.

Andersson och Rajalakso gjorde lördagseftermiddagen till en ren och skär njutning, jag satt till och med och kände att en förlust mot MFF hade varit ok eftersom vi fått uppleva en sådan vacker fotboll från blåränderna. Nu fick vi nöja oss med en poäng, men den förnedring vi bjöd MFF på gjorde att fajten kändes som en trepoängare.

Nu till frågorna, ställ dem i kommentarerna så skickar vi till Jonas. Han har förhoppningsvis mindre att göra nu när hemmapremiären är över. Vi hoppas helt enkelt på tredje gången gillt. 

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag gärna skickar en passning mot de journalister jag tycker förtjänar det. SvD:s Jan Majlard har alltid legat i toppen på den listan, av den enkla anledningen att han skriver omständligt, översnirkligt - närmast skitnödigt, samt att han inte verkar kunna något om fotboll. Ibland är han så frånkopplad och fokuserad på att hitta en finurlig liknelse att han nästan inte ens verkar intresserad av sporten.

Nu har Majjan gått loss på KFF:s Henrik Rydström och kallat honom "plattfotad bromskloss". Inte nog med att det är ett påhopp, han gör det i en artikel som inte alls handlar om Rydström, eller ens Kalmar. Angreppet är fullkomligt respektlöst och oacceptabelt.

Idag går Rydström till hård attack mot Majlard i KFF-arens blogg på Expressen.

Eller är det bara så att syret till hjärnan tar slut när man sitter på en så hög piedestal som Jan Majlard?

Vad säger ni - är det en skön avslutning på ett blogginlägg? Nästa gång Rydström och Majjan är på samma presskonferens - tror ni den kommer vara uppsluppen?

Haha - sånt här lyser upp dagen! 

ABs Simon Bank har under en period ansetts vara landets bästa fotbollsjournalist, en titel han fått tack vare en blandning av fotbolls- och skribentkunskap. Och visst håller jag med om att han är landets mest läsvärda fotbollskrönikör, men den gode Bank har inte nöjt sig med det. Nej, han har även försökt ta positionen som landets bästa sportskribent från Expressens Mats Olson. Efter att ha läst både Bank och Olson i många år kan jag meddela att AB-journalisten inte kommer lyckas.

Aldrig. Inte en chans i helvetet.

Olson må smeta ner sina krönikor med orimligt många musik- och NY-referenser (ja, det är ju de två områdena han har kunskap inom), men han är alltjämt en bättre skribent än Bank. Olson har gjort liknelsen till sin pryl och det försöker även Bankilajnen, men nu måste han sluta försöka - för vad faan är detta?

Den här helgen sa San Siro välkommen med en dimma så tät att man kunnat
servera den med smörslungad spenat och ett tonårigt Barolo-vin.

Är jag cynisk och avtrubbad eller är ovanstående mening sötsliskig som en chokladpannacotta dränkt i Galliano? Jag förstår att han suktar inte bara mot Olson, utan även mot den italienska sportjournalistiken som gärna broderar ut sina texter till små dikter. Men det håller liksom inte.

Tja - Sverige sopade banan med stackars Lichtenstein. Under merparten av matchen fanns det en fd blårand i varje lagdel. Isak, Concha, El Rey, Johnny E. I truppen fanns även Långe Sköne och Adde. Så O-E-R-H-Ö-R-T coolt! Föreställ er det för sju år sedan.

Concha gjorde en stabil match och sköna journalister skulle såklart jiddra om det stora steg han tagit sedan flytten till Bochum. För oss som sett honom inte bara i tre, utan i sjuttiotre matcher, så är hans karaktärsstarka löpande, starka defensiv och närmast världsklassintelligenta sätt att söka kontakt, falla och fixa bra frisparkar inga nyheter.

El Rey var som en kalv på grönbete och gjorde väl en bra insats, men det säger liksom inget när motståndarna höll korpenklass. 

Och så avslöjades den kommande nationalarenans nya namn, och se på fan - Swedbank har köpt ÄNNU en arena! Nu jobbar ju inte jag med sponsring, men jag jobbar tamigtusan med boll och jag kommer ju bli rätt paff när någon Sportspegel-mupp säger: "tack från Swedbank Stadion i Malmö, nu går vi över till Swedbank Arena i Stockholm".

Fattar inte Swedbank att Sportspegel-mupparna kommer säga "Nya Malmö Stadion" och "Nya Råsunda"?! Och då är de investerade 150 millarna inte värda mycket längre.

Andra bloggar om: råsunda, swedbank arena, landslaget