Efter att det senaste året hängt ut mitt hudlösa själv och innersta tankar inser jag nu att livet i offentligheten gjort mig hård, och kall. Det som har hållit uppe är det villkorslösa stödet från läsare som har fyllt min mejlbox. Tack till alla de som gjorde att jag kunde gå upp om morgnarna, tack till alla de som såg till att jag fick mat på bordet. Ni som låg med mig för min pennas skull och inte för vem jag är, känn ingen skuld jag var medveten om att det förhåll sig så.

Som jag har antytt tidigare har mer av min tid gått åt till JK på sistone, och så kommer det under en tid vara. Därför är det dags att avsluta skrivandet här och eventuellt vässa pennan på en annan sajt, en annan gång. Jag önskar ninjan lycka till när han nu återigen får vara ensam om att fronta sajten i naken underkropp, och jag önskar alla djurgårdare ett härligt 2009. Nu med en riktig tränare på plats kan det nog bara bli bättre (än en tolfteplats). God Jul!

Jag har under senaste tiden skrivit allt mindre på bloggen. Det beror till största delen på att jag på senare tid har blivit mer och mer engagerad i Järnkaminerna, och de rent konkret med att leverera texter till deras nya sajt som är på gång. Som wurstätarna säger, mal schaun vad nästa steg är.

Enligt DIF:s officiella blogg tar Lars-Erik Sjöberg över som sammankallande mötesordförande till dess att en riktig ordförande kan väljas av medlemmarna. Just nu är dock styrelsen på vippen att förlora sitt mandat på grund av avhoppen, blir det fler avhopp är inte styrelsen längre beslutsför enligt stadgarna. Och även utan styrelsehaveri kan det bli aktuellt med ett extrainsatt årsmöte. Det finns en möjlighet att Bo Lundquist hoppas på att vissa medlemmar kommer att böna och be så att han "storsint" kan acceptera ett återval.

Men mycket viktigt i sammanhanget är att det nu gått över två dygn sedan nyheten briserade. Och ännu har inga riktigt tunga namn eller grupper uttalat sitt ovillkorliga stöd för Lundquist. Detta bör alla oinsatta, supportrar som journalister, se som en tydlig fingervisning att detta inte var en spontan händelse som uppstod ur ingenting. Missnöjet har puttrat på flera fronter sedan länge.

Svenska Dagbladets generalpotatis Jan Majlard står som vanligt för det största journalistiska lågvattenmärket. Det är också pinsamt att en journalist, även om han kan ursäktas av vara krönikör, så ogenerat upplåter sina spalt till partsinlaga för en viss numer före detta styrelsemedlem, så flagrant att han till och med använt den fd. styrelsemedlemmes egna ord. Och direkt okunnigt för en stockholmsbaserad fotbollsjournalist att inte känna till de tre utpekade djurgårdarna och deras tyngd inom föreningen. För att inte tala om det iskalla människoförakt som lyser på full effekt när han klär dem i ord som "små svettiga män".

Minst av alla är som vanligt Jan Majlard.

Ikväll skrev jag ett brev till en vän i ett avlägset land. Ett gammaldags brev, som jag sedan lade i ett kuvert och som kommer fram om några dagar. Den största delen av brevet handlade om situationen i Djurgården som blir alltmer ohållbar ju längre Bosse Lundquist sitter kvar. Ödets ironi gjorde att Lunkan avgick samtidigt som jag skrev brevet. När jag slog på datorn toppades fotbollshemsidorna av nyheten. Mer om händelserna här, här, här, här, här, här, här och här.

Bosse har varit ordförande i tio år. En lång tid som sammanfaller med allsvenskans nya storhetstid. Men när Bosse började var DIF inte i närheten av de som var det sena 90-talets giganter, AIK, Helsingborg och IFK Göteborg. Istället var vi en konkursfärdig organisation i div. 1 norra, en status vi hade haft sedan 1980 ungefär. De mörkaste 20 åren i DIF-fotbollens historia. Och med Bosse vid rodret började vi arbeta upp oss. I dagsläget är vi en av svensk fotbolls absoluta riktmärken, och den mest framgångsrika klubben det senaste decenniet. Speciellt ett epitet - "vinnarkultur" - har ansetts synonymt med Djurgården på ett sätt som ingen annan klubb kunnat åtnjuta sedan IFK Göteborgs dominanta 1990-tal. I en framtida encyklopedi om svensk fotboll kommer 00-talet med all sannolikhet illustreras av två bilder, Djurgårdens IF och Zlatan Ibrahimovic. I bildtexten till djurgårdsbilden kommer förmodligen Bosse Lundquists namn nämnas. Och detta med all rätt. Hans insatser har gjort honom till en av de största djurgårdsledarna genom alla tider.

Detta betyder inte att framtidens Djurgården tillhör Bosse Lundquist. Inte ens nutiden gör det. Jag bevistade klubbens senaste medlemsmöte om arenafrågan i våras och såg där en energilös Bosse vänta på att arenafrågans lösning skulle ramla ner i famnen på honom, mannen som alltid betonat vikten av hårt arbete och resurser hoppades nu på att Stockholms stad skulle driva Djurgårdens frågor snarare än att vi själva skulle göra det. Där började varningsklockorna ringa. Inifrån klubben hör jag om en organisation som förlamas eftersom Bosse kräver att alla beslut går via honom. Den omtalade 65-miljonerssatsningen på ungdomsfotbollen som tas som gisslan i interna maktkamper och en framgångsrik sportchef Bosse Andersson som blir alltmer kringskuren. Till råga på allt ett ytterst småsint beteende i DIF säk-frågan, där vissa inblandade med Bosse Lundquist bakom ryggen aktivt har ljugit ideella DIF-krafter rakt i ansiktet, inte för att få använda mer våld mot supportrar, utan enbart för att visa att de kan.

Detta är ingen aktion som drivs av "fanatiska våldsverkare som slåss med DIF som förevändning". Det är inte ens en aktion. Det är en grupp bekymrade medlemmar som inom föreningsdemokratins ramar verkar för Djurgårdens framtid. Järnkaminernas ordförande Magnus Öhrman sägs komma till TV4 imorgon 7:45 för att utveckla resonemanget. Jag ska kolla.

Ikväll hade Djurgården bjudit in till träff för de som intresserade sig för Mats Jonssons rapport kring händelserna vid AIK-derbyt 24:e april. Det var öppet för alla, inte bara medlemmar, närvarade gjorde dessutom vd Alf Johansson. Mats Jonsson gick igenom den rapport han hade skrivit, en rapport som tyvärr framstår som ganska tunn och intetsägande i den sammanfattning som publicerats på hemsidan, här och här.

Nu när man fick ta del mer av helheten tyckte jag att flera frågor och kritik belystes på ett mycket bättre sätt. Eventuellt kommer större delar av rapporten publiceras längre fram, ett beslut som inte ligger i Mats händer.

Jag hoppas att vi en dag kommer till de mål för DIF:s säkerhetsarbete som föreslås i rapporten, där DIF innehar kompetens nog att vara en tydlig beställare av säkerhets-, men i första hand servicetjänster. Att några i dagens vaktorganisation inte kommer att synas mer på DIF:s läktare, och att det i framtiden även kommer att vara färre uniformerad personal. Dessutom hoppas jag att den nystart för säkerhetsarbetet som vi nu har en jättemöjlighet att förverkliga också kommer att innebära att klubbledningen tar ett steg tillbaka för att kunna lyssna mer på oss supportrar i framtiden. Katastrofen med DIF säk kom inte som en blixt från klar himmel utan har undan för undan eskalerat, trots att goda krafter bland supportrarna har varnat för detta, men inte blivit lyssnade på.

Lyckligast på EM-arenorna i Schweiz och Österrike ända tills finalen gått: ungarna som hand i hand följer spelarna ut på plan.

Och må jag spela vid deras sida, eller vandra ut på plan hand i hand med någon av dem.

Insändare i DN 16/6 av Stig Östlund, Sundsvall.

Ibland får man en käftsmäll så man tappar all kraft. Hej, 1-5 i Kalmar. Sen finns det tjuvsmällar som 0-2 mot Bajen, dålig stämning på läktarna, tråkiga hatramsor mot före detta reserver vi sålde, en tillfällig lealöshet i hela Djurgården fotboll och ett långt tråkigt uppehåll. Det är energiläckage.

Till sist finns det allt det andra man ska sköta, som jobb (är du lönsam min undersåte), kvinnor som ska jongleras, sommarplaner som ska spikas och affärer som ska slutas. Det är energi som investeras, med hopp om riklig återbäring.

Men minustalet på energikontot är för tillfället stort och då blir texterna färre och värre. Då orkar jag bara med att glädjas med ninjan för de två sköna åren, för den nya salta loggan, för de där vältränade låren.

Min bloggcoach har sagt åt mig att man måste skriva nya inlägg mest hela tiden för att attrahera läsare, så nu känner jag mig tvingad att leverera något, prestationen måste stå i paritet med min lön, annars kan fansen bli missnöjda. Det är ju i slutändan de som betalar. Elitfotboll är som alla känner till mer business och entertainment än tävling nuförtiden. Även för spelarna förändras rollerna. Det handlar för många mer om att spela sig till fetare kontrakt än att bärga vinster med lagkamraterna. Men för att generera kontrakt som dryper av ännu fetare gåslever och champagne än senast måste man ändå få hjälp av sina medspelare. Enklast är kanske att bli vän med en spelare som inte konkurrerar om samma position så uppstår aldrig konflikter. Men som högerytter får du sällan passningar eller hjälp i pressen från din kompis vänsterbacken. Det är i sanning ett fascinerande spel både på och utanför planen.